Bara så att du vet hur det känns

Jag ska berätta för dig vad som händer. Låt mig få säga detta i lugn och ro. Främlingsfientligheten i vårt samhälle känns destruktiv. Det är blickarna på stan, hakkorsen, BSS, de som hatar utlänningar men inte mig, de som påstår att jag är svensk, inte utlänning ... Bara så att du vet hur det känns; jag vaknade en morgon och tittade ut genom mitt balkongfönster. Jag bor på sjunde våningen och det finns en lekplats utanför mitt hus, ett rött litet trähus med ett stort vitt hakkors på. Jag ska berätta för dig, och du ska lyssna, hur jag satt vid mitt skrivbord den morgonen och skakade, hur jag satt i skolan och skakade och hur jag ville måla en stor svensk flagga över hela mitt huvud. När det nu sitter en tjej i min klass, på ett internationellt program, som säger att den svenska kulturen är hotad och skyller detta delvis på utlänningarna kan jag berätta att det börjar som en liten orosfläck i hjärtat som växer. Obehaget genom bröstet växer men jag försöker stoppa det, även om jag mår illa och bara vill spy ut det över dig. När det når axlarna och sakta flyter ner i armarna ända ut i fingertopparna på samma gång det går nedåt genom magen, låren, knäna, vaderna och fötterna börjar jag skaka. Okontrollerat skakar jag, ett obehag jag är oförmögen att beskriva. Endast genom upplevelse kan du förstå vad jag känner. Empati uppskattas men sympati behöver jag inte. Allt jag önskar är att du gör ditt bästa för att sätta dig in i situationen, försöker förstå hur jag känner det och sedan uppträder därefter.