Monstret

Jag slåss hellre mot ett stort monster
än bär på den smärta jag känner inombords.
Ingen kan skada mig fysiskt
mer än jag redan är sårad i själen.
Jag skyr inte fysisk smärta
för jag är redan så psykiskt skadad.
Döden skrämmer mig inte.
Död och begraven kan åtminstone ingen diskriminera mig.

På lagom avstånd till fattigdomen

Här sitter jag på min veranda mitt i en liten stad i nordvästra Filippinerna.
Här sitter jag,
på säkert avstånd från fattigdomen.
Här kan jag sitta och romantisera om hur deras liv skulle kunna vara bättre än mitt.
Ibland intalar jag mig själv att översvämningar i husen
och tak som läcker när det regnar
lätt gottgörs av familjens gemenskap och livets lugn här,
men jag vet att de inte håller med.
Fast jag fortsätter ändå att sitta här
och titta ut över alla plåttak lagade mer än en gång för många gånger.
Avståndet till fattigdomen är lagom långt,
för när jag kommer hem till Sverige
kan jag skryta med självupplevda berättelser
om vardagslivet i ett utvecklingsland,
men det är aldrig mitt hus det regnar in i.
Det är inte i mitt vardagsrum det blir översvämning när det regnar,
(och det är regnperiod nu)
och trots det låga vattentrycket
har jag en fin dusch med rinnande vatten
och kan oftast spola i toaletten utan vattenskopans hjälp.

Jag skriver inte dikter

Jag skriver inte dikter,
jag skriver livsläxor.
Precis som Blues var jag på fjärde
när andra började lära sig sin första.
Trots min ungdom har jag mer att dela med mig av
än Du någonsin kommer kunna komma nära att lära dig.