Aldrig en lugn stund

Den ständiga kampen för att acceptera att livet är som det är.
Den ständiga kampen för att acceptera att jag måste kämpa hårdare än andra.
Att lära sig leva med orättvisan.
Det handlar om mer än en dag för mig.
Den ständiga kampen för att acceptera rotlösheten.

Att förlåta mina föräldrar för att ha gått sin egen väg.
Att förlåta mina föräldrar för att ha ignorerat spridda kommentarer och blickar ute i samhället.
Att förlåta mina föräldrar för att inte ha lyssnat på morfar som hade rätt när han tänkte på barnen.

Att förlåta mina föräldrar för att i mig ha skapat något vackert.

Stackars svenska män

Svenska män har det inte lätt i vårt samhälle.
Dessa privilegierade svenska män
för vilka diskriminering endast är en rubrik i morgontidningen,
eller en dokumentär på TV.

Dessa privilegierade svenska män
som kan gå ensamma genom parken på natten,
även iklädd kort kjol om de så önskar.

De har det inte lätt,
dessa stackars privilegierade svenska män.
För varje gång de uttalar sig om invandringen till Sverige finns risken att de jämförs med Nationaldemokraterna.

Nej,
de har det inte lätt,
dessa stackars privilegierade svenska män.
För varje gång de närmar sig en främmande kvinna finns risken att hon tror att hans avsikt är våldtäkt.

Min tillhörighet

Att inte höra hemma där man borde.

Att känna frid i ett land långt borta,

I ett land min pappa lämnade i sin ungdom.

Rice And Hospitality

I am from Sweden, though most people guess Latin
America.

I am from a Swedish hip-hop bragging, bling-bling,
"take up your own space or disappear in the
crowd"-mentality, blatte-style.

I am from respectful Asian values of always being
worth less than others and disappearing in a crowd, or bring shame on your family.

I am from 20 hour flights across the world.

I am from three contradictory cultures always
expected to be able to define my cultural identity.

I am from academic aspirations with working class
values.

but most of all,
I am from rice and hospitality.