Gå bakåt i bussen

De sa ”gå bakåt i bussen”.
Men när vi går bakåt i bussen
vill ingen annan gå bakåt i bussen.
Vi har erövrat,
tagit över denna bakre del av bussen.
De andra vill bara sitta här när alla andra platser är upptagna.
Och knappt då.
De andra sätter sig hellre osvenskt bredvid någon svensk
än med sådana som oss bak i bussen.
Här är det ingen som stör.
Här kan man sitta bekvämt,
och inte så stelt.
Men som med alla andra revolutionära företeelser är vi en produkt av det vi revolterar mot.
Vi är fast i de vi försöker vara,
och den avslappnade stilen är lika låst som den spända.
Sitter jag fram är jag inte äkta.
Skriven bak på buss 5.

Mitt blatteskap har hunnit ifatt mig

Mitt blatteskap har hunnit ifatt mig.
Det tog mig ända till min universitetsutbildning
innan jag kände mig avskärmad
från det svenska samhället.
Inte förrän dess behövde jag sätta upp en hård fasad.
Pappa blev deprimerad och sjukskriven.
Många på MKB har mer pengar än vi.
Varför jag är stolt?
Jag kommer aldrig mer
att låta någon övertala mig
om att jag inte är som dom.

Jag är inte en unik person, bara en unik sammansättning stereotyper.

Mitt sätt att vara svensk på är att vara blatte

Min pappa föddes i Filippinerna 1953,
eller samma år som hans storasyster om man tittar i hans pass.
Han flyttade till Sverige 1974
efter att ha varit kontraktsarbetare i Tyskland i tre år.
Pappa träffade mamma
innan de visste att de var det till mig,
och de bosatte sig på Kroksbäck.
Det verkade vara ett lugnt och trevligt område.
Så det är här jag har levt mitt liv.
Halv filippinska
och halv svenska.
Det filippinska har vuxit inom mig.
Jag vet på vilket sätt jag,
och vilka delar av mig som,
är filippinska.
Det jag har lärt mig av Sverige,
det Sverige har visat mig,
det sätt jag vet att vara svensk på
är Kroksbäck.
Med allt vad det innebär
i kultur
i kläder
i språk och stämning
och i kärlek!
Mitt sätt att vara svensk på är det sätt som Kroksbäck visat mig.
Mitt sätt att vara svensk på är att vara blatte.

Fly(-tt)

Nu spanar Säpo efter terrorister bland andragenerationsinvandrarna i invandrartäta områden och skolor.

Efter tredje världskrigets slut kommer Jyllands Postens karikatyrer av Mohammed att analyseras som en av de faktorer som ledde till krigets utbrott.

När jag ska fly(-tta)?
I god tid, mitt folk, i god tid.

Jag undrar vad det krävs för att få uppehållstillstånd i Filippinerna.
Det är där ni kommer att kunna hitta mig.

Jag kommer inte att flytta till något annat västerländskt land. Samma situation kommer ju att uppstå i hela Europa när folket röstat fram de främlingsfientliga partierna.

Jag flyttar innan lagarna stiftats.
Jag flyttar innan mina rättigheter tagits ifrån mig.
Jag kommer inte att bli ett till i raden av offer för folkmord.

Men jag ger inte upp.
Det är i Filippinerna ni kommer att hitta mig.
Jag kommer att arbeta i exil.
Man gör det som är bäst för kampen.
För närvarande är det bäst att arbeta bakom fiendens linjer.
När det inte längre går arbetar jag i exil.

Det finns ju telefonanslutning där nu också.
Jag köper en laptop och ockuperar telefonlinjen ett tag,
mest på eftermiddagar och kvällar för tidsskillnadens skull.
Jag kan sitta i matsalen som jag gjorde sist.
Där har vi ett bra bord med mycket plats för papper,
en dator och nåt att dricka till.

Det kommer att vara sorgligt att se tillbaka på upptrappningen.
Redan när jag var 14 såg jag tecknen.
Jag läste om judarnas situation innan och under andra världskriget,
om ghettona.
Jag läste,
och jag såg mig omkring.
Jag såg höghusen.
Jag såg teglet och betongen.
Jag såg utlänningar, socialfall och psykiskt funktionshindrade.
Jag såg aldrig några välanpassade svenskar.

Den eklektiska förorten

Det är skrämmande att se vilken makt majoriteten har över individen.
Jag växte upp som förortsguzz.
Jag var en av de tysta och smarta.
Snäll, hjälpsam, omtyckt och uppskattad.
Lite mer svensk än de flesta andra.

Jag tog steget ut i världen.
Från den stunden har jag fått försvara min kulturella identitet.
Så till den milda grad att jag nästan trott på alla kommentarer om hur svensk jag är.
Det är skrämmande att jag inte trott på mina egna argument.
Det är sorgligt men samtidigt vackert att återupptäcka förorten i sig själv.
Jag sörjer att jag inte lyckats hålla känslan vid liv.

Jag har trott på medias och samhällets stereotyper om förorten
och låtit mig invaggas i tron att jag inte är som dem,
att jag skulle vara annorlunda.
Förorten är ju lika eklektisk som resten av världen
för i förorten bor hela världen!

Sveriges räddning

En invandrare kan
trots diskriminering
vara tacksam för att få bo i Sverige.
En invandrare kan klara av ett liv
Som andra klassens medborgare.
Sverige har ännu inte varit ett invandringsland länge nog.
Det har varit
och är fortfarande
vår enda räddning,
om än en kortvarig sådan.
Svenska medborgare födda och uppvuxna i Sverige
tolererar inget annat
än samma rättigheter
som andra svenska medborgare födda och uppvuxna i Sverige.
Revolutionen som inte behöver bli våldsam och blodig
kommer säkerligen att bli det
om nästa generation
tvingas leva i en liknande situation
som den vi är i nu.

Stereotypifieringar

Jag vet inte vem jag är
och vågar inte heller ta reda på det.
Det är lättare
och bekvämare
att leva sitt liv efter stereotypifieringar.
Jag vill inte möta ert fördömande.