Tillhörighet = trygghet?

I Sverige är jag annorlunda,
konstig rent av.
I Filippinerna är jag annorlunda,
rent av konstig.
Så säg mig,
var hör jag hemma?

Varken längtar eller strävar efter
någon sorts nationstillhörighet
eller monokulturalism.
Jag vet ju inte vad det skulle vara att längta efter,
och det man aldrig upplevt,
saknar man inte heller.

Skulle det vara tryggare att vara helt svensk i Sverige?
kanske,
men inte nödvändigtvis att föredra.