Tänker tankar

Tanken har slagit mig att jag måste tänka,
tänka mer än andra
på saker som knappast berör dem.
Det började i 12-års åldern då jag först på allvar kunde distingera mellan begreppen ’svensk' och utlänning'.
Varför möts jag av genomträngande blickar på stan?
Varför vågar inte mina kusiner hälsa på mig i skolan?
Är det för att där är många utlänningar?
Vad är en utlänning?
Är jag en utlänning?
Hur är man om man är utlänning?
Men min mamma är svensk.
Är jag svensk?
Hur är man om man är svensk?
Är jag filippin för att min pappa är det?
Är min pappa filippin?
Betyder ett svenskt medborgarskap att man slutar vara filippin?
Vad är en filippin?
Är det skillnad på att vara filippin på Filippinerna och att vara filippin i Sverige?
Vad innebär det att vara bikulturell?
Är jag det?
Måste det tvunget innebära att jag är lika mycket svensk som jag är filippin och lika mycket filippin som jag är svensk?
Kan detta ändras med tiden?
Kan jag vara olika mycket svensk och olika mycket filippin och olika mycket utlänning vid olika tidpunkter i mitt liv?
*suck*
så många frågor…finns det några svar?
Har jag dem någonstans inom mig?
Förväntas jag kunna svara på dessa frågor?
…
Varför måste jag tänka på sånt här?
Är det värt all möda?
Kan jag undvika frågorna?
Vill jag undvika frågorna?
Tänker alla etniska minoriteter i Sverige idag på liknande frågor?
Varför utsätts vi för detta?
Var det därför _ _ _ _ begick självmord?
Tre tonårstjejer jag känner, bortlovade…
Vad har de för tankar?
Är _ _ _ _ _ glad?
Hon som hade så många ambitioner,
så mycket liv som bara sprudlade ur henne.
Hur känner hon inför att tvingas tillbaka till _ _ _ _ _ _ _ och gifta sig?
Med någon hon knappt känner?
Är bikulturalismen anledningen till deras möjliga missnöje med situationen?
Är bikulturalism bra?
Får jag lov att tveka om min utopi ska ha någon liten chans att bli verklighet?